Begränsningar

Är det något som har ett värde i sig själv? Är det något viktigt att upprätthålla?

Igår blev jag påmind om imaginära begränsningar igen. Vi åkte iväg för att hämta upp en byrå efter kontakt via blocket. Vi hinner precis innanför dörren innan kvinnan jag pratat med utbrister lättat ”Åh vad bra, jag tänkte att det behövde vara en karl att hjälpa xx bära upp byrån.” Varpå de plockade ur lådorna för att den inte skulle bli för tung och bar upp den. Rent praktiskt är det en rätt lätt byrå på lite över 30 kg med lådorna i. Skulle jag ta den själv skulle det gå bra, senast i fredags plockade jag ut en hylla till bilen som låg på 27 kg. Det var lite otympligt att lägga in den i bilen utan att röra lacken men inget problem. Men här skulle det nu vara två stora karlar att släpa på denna stackars lilla byrå.

Det hela fick mig att tänka lite. Första reaktionen var frustration över att jag inte ansågs räcka till på grund av att jag inte var en ”karl”. Sen började jag tycka synd om kvinnan som sa det, på vilka fler sätt har hon låtit den tanken begränsa sig? Vilka upplevelser har hon missat av att begränsa sig? Kan vi inte försöka lära oss lite av det här?

Om du känner vid något tillfälle att du inte är rätt person att göra något, att du är för svag/långsam/klumpig/osmart eller vad det nu än kan vara, så testa att göra det ändå. Bara prova, du kanske blir överraskad. Fungerar det inte så testa igen. Begränsa inte dig själv så länge det inte påverkar någon annan för negativt. Agera! Våga misslyckas, våga prova igen och våga lyckas. Jag vill tro att det kan fungera och även om det inte kommer att fungera med allt så kommer varje övervunnen osäkerhet vara en seger i sig.