Dräkt 1380-1420

OBS Detta är ett pågående projekt och inlägget kommer att uppdateras allt eftersom

 

Mitt utgångsläge är att få ihop en dräkt utifrån en kortare tidsperiod. I slutändan kommer inspirationen att komma från flera olika källor men jag hittade precis en bild som visar två av plaggen jag håller på med.

roman de la rose p128-K061042
Roman de la Rose. ca 1380. Sida 128.

(2011) Del ett i projektet blev en mellanklänning i en halvtunn kypert från handelsgillet. Modellen är en blandning av margaretas gyllene kjortel och cotte simples guide med rak framsöm. Överkroppen är fodrad i linne för att göra den lite mer stödjande. Tyvärr tog jag lite för sent reda på hur snörningen borde se ut så den har paralella hål och är inte anpassad för spiralsnörning. Det första försöket har moderna mässingsknappar men de är nu utbytta mot gjutna tennknappar (2013).

IMAG0198

Längre än så trodde jag först inte att jag skulle dra projektet. Jag hade ju en stödjande klänning och kände mig galet stolt men sen kom en småaktig kommentar som fick mig att springa bort till medeltidsmode och jaga rätt på ett tyg och paniksy en överklänning.

20120721_121033

Det blev impulsmönster och paniksömnad men klar hann den bli under medeltidsveckan. det var gott att ha något att gömma mig under lite mer. Det här var även året jag började våga experimentera ännu ett steg med allt det där vita.

20120721_094549

 

I feel fluffy! Ok, det var skämskudden framme när jag såg bilderna efteråt så slöjplanerna fick ligga till sig lite. Inte helt lyckad uppsättning men jag har lång bit kvar. Det här var från 2012.

IMG_0378

Efter puffchocken kunde jag gå tillbaka till tokflätorna och lite mer saker på huvudet. Tunnare tyg i haklinet gjorde livet lite lättare och jag lade mitt fokus på arbetande och vardagstankar så ett förkläde blev 2014 en av mina bästa vänner. Rent praktiskt är det bara en tygrektangel men den gjorde att jag kände mig lite bättre. Undertill har det dock hänt lite. Klänningen var lite stor helt plötsligt och stödet var lite förminskat så dags att kika på underkläderna.

20150201_184140 20150201_184154

 

Källa till den här får jag leta efter en annan dag. Ett av mina stora problem är att jag inte dokumenterar under tiden utan som nu, långt efteråt. Jag har en hel hög men minns inte exakt vart jag hittade dem.

Men nu har fluffet uppdaterats lite till. Jag har fått inse att jag inte kan tämja håret tillräckligt för de där flummiga flätorna så tills vidare får det bli stora mängder tyg istället. Löjligt bekvämt att vara inbakad i massa tunt och småfuktigt linne under varma medeltidsveckan med.

20150806_201414_HDR

Här syns även min inte helt färdiga överklänning. Färgen känns helt ok jämfört med bilden. Det ska dock till lite ärmjusteringar och slutligen tippets. Självklart är den såpass klädsamt lång att jag inte lärt mig att gå i den utan att snubbla så av någon outgrundlig anledning har den hittills på alla bilder krupit upp i skärpet för att rädda både mig och klänningen från alltför obekväma upplevelser.

20150803_204547

 

Vad hände sen då? 2016 kom och gick och bjöd inte på så mycket vettigt alls. Nu är dock ärmarna i den blå justerade så jag faktiskt kan ha den utan att känna mig som en bowlingkägla (ärmspjäll är grejen!). Fånflätorna är på plats igen och jag har saknat dem. Håret gav jag upp så flätorna är mörkbrun hemspunnen ull som blivit en lång fläta som kringlas över huvudet och sedan fylls med nålar. Fluffet har även uppdaterats med lite neutralare cirkelslöja för att variera. Vissa dagar är det trevligt när det fladdrar runt ordentligt.

Nya birgittahättor har det blivit med, denna gången med ordentlig kantsöm i mitten. Sen har jag hört att kort på historiska kläder gärna ska tas i mjuk belysning utan några inslag av moderna föremål. Det kan tyckas att jag missat det lite, men anakronismerna kan vara rätt kul ibland så jag försöker hålla min inställning petig men ändå avslappnad.

 

Begränsningar

Är det något som har ett värde i sig själv? Är det något viktigt att upprätthålla?

Igår blev jag påmind om imaginära begränsningar igen. Vi åkte iväg för att hämta upp en byrå efter kontakt via blocket. Vi hinner precis innanför dörren innan kvinnan jag pratat med utbrister lättat ”Åh vad bra, jag tänkte att det behövde vara en karl att hjälpa xx bära upp byrån.” Varpå de plockade ur lådorna för att den inte skulle bli för tung och bar upp den. Rent praktiskt är det en rätt lätt byrå på lite över 30 kg med lådorna i. Skulle jag ta den själv skulle det gå bra, senast i fredags plockade jag ut en hylla till bilen som låg på 27 kg. Det var lite otympligt att lägga in den i bilen utan att röra lacken men inget problem. Men här skulle det nu vara två stora karlar att släpa på denna stackars lilla byrå.

Det hela fick mig att tänka lite. Första reaktionen var frustration över att jag inte ansågs räcka till på grund av att jag inte var en ”karl”. Sen började jag tycka synd om kvinnan som sa det, på vilka fler sätt har hon låtit den tanken begränsa sig? Vilka upplevelser har hon missat av att begränsa sig? Kan vi inte försöka lära oss lite av det här?

Om du känner vid något tillfälle att du inte är rätt person att göra något, att du är för svag/långsam/klumpig/osmart eller vad det nu än kan vara, så testa att göra det ändå. Bara prova, du kanske blir överraskad. Fungerar det inte så testa igen. Begränsa inte dig själv så länge det inte påverkar någon annan för negativt. Agera! Våga misslyckas, våga prova igen och våga lyckas. Jag vill tro att det kan fungera och även om det inte kommer att fungera med allt så kommer varje övervunnen osäkerhet vara en seger i sig.

Nytt år, nytt fokus?

Vi skulle rent teoretiskt kunna kalla det förra året för intressant. Personligen har de två senaste åren bidragit med något av en nystart. Vintern 2014 och hela 2015 bestod av raserande av hälsa och mående. Den ordentliga kraschen kom tidigt 2016 efter ett års kämpande med att hålla mig flytande och väl på botten började allt röra på sig. En antibiotikakur gjorde att jag slutade sova och till slut började mina problem tas på allvar. Operationen bokades in i maj och halsmandlarna är nu lika borta som de tidigare konstanta halsinfektionerna. En terapeut med fokus på EMDR (Eye Movement Desensitization and Reprocessing) bokades in i slutet av sommaren och nu är min PTSD (visst är det mysigt med alla förkortningar?) så gott som bortstädad. Jag har under året fått ordentliga möjligheter till djup självreflektion och fundera över vart jag står i olika frågor.

Så i somras startade vi gruppen RWU (Reenactment Women Unite) i ett försök att ge en möjlighet att utveckla en inriktning som ibland kan vara bakåtsträvande på helt fel sätt. Reenactment handlar i majoriteten av fallen om att återskapa valda delar i historien, det finns alltid delar som hoppas över av olika orsaker (som sjukdomar, brist på toapapper och liknande). I den här röran av vad som var då och vad som är nu så kan det uppstå krockar när det historiska används som ursäkt till att trycka ner människor. Det är aldrig ok och samtidigt är det något som inte pratats om mer än mellan enstaka personer, så nu finns ett ställe till för diskussioner och möjligheter till förbättring.